Farsan Baloo

Äntligen har jag köpt en egen dator. Fantastiskt skönt med en bärbar som man kan ha lite överallt. Just nu ligger jag till exempel på bäddsoffan uppe på vinden, men det beror inte på att jag tycker att det är så otroligt skönt att ligga här uppe. För det tycker jag inte. Jag får ont i ryggen av den stenhårda betongmuren till liggunderlag och några persienner är det inte tal om. Därför får jag börja redan klockan sju på morgonen med att kämpa mot solstrålarna för att kunna sova vidare. Vilket inte är någon höjdare när man somnar in vid tresnåret. Nej, jag ligger här uppe för att det ligger en kines i min säng. Ja, det är sant. En kines. En sån där människa vars kött och blod är uppbyggt av ris i sötsur sås med en liten touch av friterad banan i glass, och som tycker att det häftigaste i världen är att kunna slå en skruvad serve med loop i pingis.

Men det är rätt intressant ändå. Att se hur ens familj tänker när det väl kommer till kritan menar jag. Min bror tar hem en utbytesstudent och så blir det jag som får packa ihop mina saker och flytta upp på vinden. Dessutom var jag tvungen att städa mitt rum enbart på grund av detta så nu kommer jag inte hitta någonting när jag väl flyttar tillbaka. Men mammas ord är fortfarande lag här hemma. Jag behövde ju åtminstone inte dela säng med kinesen, vilket jag är tacksam för. För han var rätt stor, inte alls lika liten som alla asiater på TV. Mer som den där kinesiska basketspelaren, mera den typen av asiat.

Innan han kom hit, i samband med att jag flyttade ut ur mitt rum planterade jag också en liten fälla för att testa hans ärlighet. Jag lät lite oskyldigt sju stycken mynt ligga kvar på nattduksbordet, för att se ifall han skulle ta dom eller inte. Men jag tror att han är smartare än mig, för senast när jag kikade låg mina 150 Forint och 1 Kuna kvar, alldeles orörda. Antingen är han rädd, eller så väntar han ut mig. Den som lever får se...