Drömmar av Guld
Redan vid tiotiden ringde väckarklockan och det tog några minuters orienterande innan jag insåg varför den ringde så tidigt en söndag. Det var matchdag. Elfsborg borta på plasten i Borås, en av årets svåraste matcher. En förlust var att vänta. Jag sträckte mig efter mobilen och slängde iväg ett meddelande till mina resekamrater om att jag var vid liv och att vi kör. Det var lite tveksamt kvällen innan om vi skulle ha någon nykter chaufför men till min stora lycka kände jag att levern hade gjort sitt jobb under natten.
Jag fick i mig några mackor till frukost, letade rätt på halsduken och drog på mig matchtröjan. I några sekunder funderade jag på att lämna jackan hemma, vi skulle ändå bara sitta i bilen hela dagen men tillslut slängde jag trots allt in den i baksätet och styrde bilen ett varv runt Sollentuna för att hämta upp mina vänner. Henke och Mini var minst lika pigga som mig där på morgonkvisten och efter att ha fyllt på tanken i Akalla satt en storslagen trio i en Seat miniracer redo att börja plöja motorväg.
Fulla av optimism körde vi fel redan i Södertälje när skyltarna mot Helsingborg/Göteborg delade på sig, men vad gjorde det när man fick uppleva det kulturella i att skymta Södertälje Fotbollsarena och dessutom kunde bocka av ännu en av landets alla rondeller på “Att-ta-ett-varv-i-listan”. Tillbaka på rätt bana var det sedan dags för den givna tysta minuten i Tystberga innan vi nådde fram till Nyköping och dagens första stopp. Mini skulle spräcka Maxoskulden och Henke hade längtat efter hamburgare i minst en vecka, dessutom hade klockan sakta men säkert tickat fram till lunch.
Ett Maxmål i magen senare och tre Svenska Dagbladet rikare (hur Henke tänkte när han tog tre tidningar är fortfarande okänt, men han hade kanske listat ut vad som skulle hända senare?) begav vi oss vidare längs vägarna ner mot hemorrojden i Sveriges skithål, nämligen Borås. Det verkade inte vara någon stad man vill skylta med och de första skyltarna dök inte upp förrän vi i princip var framme. Innan dess hann vi passera Sveriges aorta, Jönköping. Tillsammans med Örebro är det städerna dit alla vägar leder. Upp för backen ut ur Jönköping visade miniracern också sina första tecken på trötthet när den febrilt fick kämpa för att ens komma upp. Men upp kom den och därefter var det nästan bara nerförsbacke hela vägen fram och vi rullade in i Borås i god tid före avspark.
Väl framme i Borås började så den stora jakten på en bankomat. Storstadsfenomenet kortbetalning hade nämligen inte nått hela vägen dit än, utan där handlar man på postorder, och i värsta fall går det bra med kontanter. Efter att ha rådfrågat några av samhällets beskyddare kom vi fram till att de flesta där nog inte ens hade hört talas om uttagsautomater så vi fick helt enkelt leta vidare på egen hand. En Willysbutik visste dock hur man lockar kunder på bästa sätt och med kontanter i fickan och nytrycka biljetter i handen intog vi sedan byhålans modernaste restaurang, McDonalds. Där fyllde vi på depåerna med en välsmakande bit ko mellan två brödbitar toppat av en ostskiva.
Mätta, belåtna och grundligt visiterade klev vi sedan in på Borås Arena, en nybyggd lada av ypperlig klass. Bortaläktaren fylldes snabbt upp och skönsången fick hårstråna på armar och ben att resa sig. Själva matchen var en fartfylld historia som Gnaget fick precis dit dom ville, och när domaren förkunnade slutresultatet till 0-0 var uppdraget på planen avslutat med en godkänd utgång. På läktaren stod vi bortasupportrar kvar och sjöng för våra idoler. Vi sjöng, sjöng, sjöng och vi sjöng. Vi sjöng tills lamporna slocknade och det bara var vaktmästaren kvar. Sången ekade över hela Borås och det var en ramsa som ekade högre och varade längre än dom andra.
Drömmar av guld, A!
Drömmar av guld, I!
Drömmar av guld, K!
Ja det är drömmen om AIK
I det ögonblicket, under de fyrtiofem minuterarna medan vi på bortaläktaren stod ensamma och sjöng inför en tom arena, var stoltheten över mitt lag i ett slag för sig. Genom att använda ett bevingat ord i AIK-sammanhang kan jag sammanfatta det kort; Det var mäktigt! En mäktig känsla av det här kommer gå vägen.
När vi väl hade lämnat arenan och påbörjat hemresan ungefär en timme senare än planerat var det med ett leende på läpparna som bilen rullade framåt. Nynnandes på ramsorna från matchen flög vi förbi stad efter stad innan vi återigen var tillbaka på bensinmacken i Ödeshög som vi hade gjort osäker på ditresan. Den här gången fick vi även sällskap av ett gäng gnagare som tog det här med stil och klass på allvar; de hade tagit limousinen till bortamatchen! Mammas lilla gröna Seat hade därmed mött sin överman.
Med full tank var sedan tanken att vi skulle rulla nonstop till Tuna men 34 kilometer utanför Nyköping hände det som verkligen inte fick hända. 01:35 började bilen låta ovanligt mycket och några sekunder senare hade jag helt tappat kontrollen över den samtidigt som det började ryka från vänstersidan. Jag styrde in bilen till vägkanten och vi gick ut för att kika vad som hade gått snett. Felsökningen gick snabbt då vänster framhjul var helt förstört. Drygt tänkte vi, att byta däck på en kolsvart motorväg mitt i natten är inte det första man drömmer om på väg hem från en långresa, men samtidigt kunde vi bara skratta åt det hela innan jag satte igång med däckskiftet medan mina vänner hjälpsamt tittade på. När reservhjulet var på plats var det sedan dags för kvällens stora suck. Med bilen nerhissad igen såg detta däck minst lika platt ut som det trasiga, reservhjulet var nämligen nästan helt slut på luft.
Nu övergick situationen från att vara något att skratta bort, till att vara riktigt jobbig. Vi hade ingen aning om vart vi befann oss, det var kolsvart längs vägen och runt omkring såg vi enbart skog åt vilket håll vi än vände oss. Då och då susade en bil förbi men annars var vi helt bortkopplade från civilisationen. En vägskylt en bit bort talade dock om för oss att vi hade åkt förbi en bensinmack för en kilometer sen, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit och bad samtidigt till gudarna om att det var en nattöppen station. Väl framme möttes vi dessvärre av beskedet att stationen hade bommat igen vid tolvslaget och inte skulle öppna igen förrän klockan sex, alltså lite drygt fyra timmar framåt i tiden. Luftklockan var dessutom inplockad och stod retsamt någon meter på fel sida om entrédörrarna. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och försöka söka hjälp bland våra medmänniskor som med jämna mellanrum susade förbi på vägen. Viftandes som tokar lyckades vi få tre bilar av ungefär 100 stycken att stanna de två första timmarna, men tyvärr så var det ingen av dessa tre gentlemän som ville byta reservhjul med oss eller satt och tryckte på en pump i bagageluckan. Vid det här laget hade även temperaturen krupit ner väldigt nära nollstrecket och istapparna i skägget blev bara längre och längre. Då fattade vi det kloka beslutet att gå tillbaka till bilen för att värma oss och eventuellt blunda lite, för att sedan vara tillbaka vid macken igen direkt när dom skulle öppna.
Inlindad i Henkes Svenska Dagbladetbilagor gjorde jag då allt för att hålla blodet i flytande form. Bilen vågade vi inte ha igång, det hade varit väldigt sorgligt om batteriet hade laddat ur också. Ett beslut som Mini dock inte stöttade helhjärtat då han ägnade all vaken tid åt att klaga på temperaturen.
När klockan hade runnit iväg till kvart i sex var vi tillbaka vid macken igen, men försäljaren som jobbade denna morgon var punktlig och lät oss inte komma in förrän klockan sex på minuten trots att vi stod och huttrade som små pälslösa isbjörnar. Väl inne i butiken fyllde vi på vätske- och matdepåerna innan vi snodde med oss luftklockan och återigen vandrade den där hemska kilometern till bilen. När däcket sedan var pumpat, klockan tillbakalämnad och vi tillbaka i bilen rullade vi sakta, sakta framåt längs vägen. Reservhjulet hade en maxhastighet på 80km/h men eftersom vi absolut inte hade några fler planer på lager så utnyttjade vi en stabil säkerhetsmarginal. I imponerande 65 km/h fortsatte resan, och nu gick det verkligen att använda uttrycket sakta men säkert.
Vid niotiden hade vi lyckats ta oss till Södertälje men trots att jag hade klämt i mig fyra Red Bull och en Burn var tröttheten nu nästintill outhärdlig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre medan jag blev en allt större fara i trafiken både för mig och för alla andra. I baksätet satt Mini och sov i den ena sjuka ställningen efter den andra och bredvid mig hade Henrik nästan tystnat. En pisspaus med en kort promenad som extra krydda i Beirutland blev dock räddningen den här gången och mot alla odds hade vi tagit oss hela vägen hem när klockan hade blivit halv elva.
Den tolv timmar långa hemresan hade då äntligen nått sitt slut. Hemma låg tidningen på bordet med allt om matchen som just då kändes väldigt långt borta. Men jag är glad över att vi fick med oss poängen som vi hade åkt dit för att hämta, för jag tror inte jag hade överlevt fem timmar i vägrenen efter en förlust. Nu blev det istället en resa som kommer sitta etsad i minnet en lång tid framöver…
…Och den kommer sitta där som ett väldigt bra minne!
Jag fick i mig några mackor till frukost, letade rätt på halsduken och drog på mig matchtröjan. I några sekunder funderade jag på att lämna jackan hemma, vi skulle ändå bara sitta i bilen hela dagen men tillslut slängde jag trots allt in den i baksätet och styrde bilen ett varv runt Sollentuna för att hämta upp mina vänner. Henke och Mini var minst lika pigga som mig där på morgonkvisten och efter att ha fyllt på tanken i Akalla satt en storslagen trio i en Seat miniracer redo att börja plöja motorväg.
Fulla av optimism körde vi fel redan i Södertälje när skyltarna mot Helsingborg/Göteborg delade på sig, men vad gjorde det när man fick uppleva det kulturella i att skymta Södertälje Fotbollsarena och dessutom kunde bocka av ännu en av landets alla rondeller på “Att-ta-ett-varv-i-listan”. Tillbaka på rätt bana var det sedan dags för den givna tysta minuten i Tystberga innan vi nådde fram till Nyköping och dagens första stopp. Mini skulle spräcka Maxoskulden och Henke hade längtat efter hamburgare i minst en vecka, dessutom hade klockan sakta men säkert tickat fram till lunch.
Ett Maxmål i magen senare och tre Svenska Dagbladet rikare (hur Henke tänkte när han tog tre tidningar är fortfarande okänt, men han hade kanske listat ut vad som skulle hända senare?) begav vi oss vidare längs vägarna ner mot hemorrojden i Sveriges skithål, nämligen Borås. Det verkade inte vara någon stad man vill skylta med och de första skyltarna dök inte upp förrän vi i princip var framme. Innan dess hann vi passera Sveriges aorta, Jönköping. Tillsammans med Örebro är det städerna dit alla vägar leder. Upp för backen ut ur Jönköping visade miniracern också sina första tecken på trötthet när den febrilt fick kämpa för att ens komma upp. Men upp kom den och därefter var det nästan bara nerförsbacke hela vägen fram och vi rullade in i Borås i god tid före avspark.
Väl framme i Borås började så den stora jakten på en bankomat. Storstadsfenomenet kortbetalning hade nämligen inte nått hela vägen dit än, utan där handlar man på postorder, och i värsta fall går det bra med kontanter. Efter att ha rådfrågat några av samhällets beskyddare kom vi fram till att de flesta där nog inte ens hade hört talas om uttagsautomater så vi fick helt enkelt leta vidare på egen hand. En Willysbutik visste dock hur man lockar kunder på bästa sätt och med kontanter i fickan och nytrycka biljetter i handen intog vi sedan byhålans modernaste restaurang, McDonalds. Där fyllde vi på depåerna med en välsmakande bit ko mellan två brödbitar toppat av en ostskiva.
Mätta, belåtna och grundligt visiterade klev vi sedan in på Borås Arena, en nybyggd lada av ypperlig klass. Bortaläktaren fylldes snabbt upp och skönsången fick hårstråna på armar och ben att resa sig. Själva matchen var en fartfylld historia som Gnaget fick precis dit dom ville, och när domaren förkunnade slutresultatet till 0-0 var uppdraget på planen avslutat med en godkänd utgång. På läktaren stod vi bortasupportrar kvar och sjöng för våra idoler. Vi sjöng, sjöng, sjöng och vi sjöng. Vi sjöng tills lamporna slocknade och det bara var vaktmästaren kvar. Sången ekade över hela Borås och det var en ramsa som ekade högre och varade längre än dom andra.
Drömmar av guld, A!
Drömmar av guld, I!
Drömmar av guld, K!
Ja det är drömmen om AIK
I det ögonblicket, under de fyrtiofem minuterarna medan vi på bortaläktaren stod ensamma och sjöng inför en tom arena, var stoltheten över mitt lag i ett slag för sig. Genom att använda ett bevingat ord i AIK-sammanhang kan jag sammanfatta det kort; Det var mäktigt! En mäktig känsla av det här kommer gå vägen.
När vi väl hade lämnat arenan och påbörjat hemresan ungefär en timme senare än planerat var det med ett leende på läpparna som bilen rullade framåt. Nynnandes på ramsorna från matchen flög vi förbi stad efter stad innan vi återigen var tillbaka på bensinmacken i Ödeshög som vi hade gjort osäker på ditresan. Den här gången fick vi även sällskap av ett gäng gnagare som tog det här med stil och klass på allvar; de hade tagit limousinen till bortamatchen! Mammas lilla gröna Seat hade därmed mött sin överman.
Med full tank var sedan tanken att vi skulle rulla nonstop till Tuna men 34 kilometer utanför Nyköping hände det som verkligen inte fick hända. 01:35 började bilen låta ovanligt mycket och några sekunder senare hade jag helt tappat kontrollen över den samtidigt som det började ryka från vänstersidan. Jag styrde in bilen till vägkanten och vi gick ut för att kika vad som hade gått snett. Felsökningen gick snabbt då vänster framhjul var helt förstört. Drygt tänkte vi, att byta däck på en kolsvart motorväg mitt i natten är inte det första man drömmer om på väg hem från en långresa, men samtidigt kunde vi bara skratta åt det hela innan jag satte igång med däckskiftet medan mina vänner hjälpsamt tittade på. När reservhjulet var på plats var det sedan dags för kvällens stora suck. Med bilen nerhissad igen såg detta däck minst lika platt ut som det trasiga, reservhjulet var nämligen nästan helt slut på luft.
Nu övergick situationen från att vara något att skratta bort, till att vara riktigt jobbig. Vi hade ingen aning om vart vi befann oss, det var kolsvart längs vägen och runt omkring såg vi enbart skog åt vilket håll vi än vände oss. Då och då susade en bil förbi men annars var vi helt bortkopplade från civilisationen. En vägskylt en bit bort talade dock om för oss att vi hade åkt förbi en bensinmack för en kilometer sen, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit och bad samtidigt till gudarna om att det var en nattöppen station. Väl framme möttes vi dessvärre av beskedet att stationen hade bommat igen vid tolvslaget och inte skulle öppna igen förrän klockan sex, alltså lite drygt fyra timmar framåt i tiden. Luftklockan var dessutom inplockad och stod retsamt någon meter på fel sida om entrédörrarna. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och försöka söka hjälp bland våra medmänniskor som med jämna mellanrum susade förbi på vägen. Viftandes som tokar lyckades vi få tre bilar av ungefär 100 stycken att stanna de två första timmarna, men tyvärr så var det ingen av dessa tre gentlemän som ville byta reservhjul med oss eller satt och tryckte på en pump i bagageluckan. Vid det här laget hade även temperaturen krupit ner väldigt nära nollstrecket och istapparna i skägget blev bara längre och längre. Då fattade vi det kloka beslutet att gå tillbaka till bilen för att värma oss och eventuellt blunda lite, för att sedan vara tillbaka vid macken igen direkt när dom skulle öppna.
Inlindad i Henkes Svenska Dagbladetbilagor gjorde jag då allt för att hålla blodet i flytande form. Bilen vågade vi inte ha igång, det hade varit väldigt sorgligt om batteriet hade laddat ur också. Ett beslut som Mini dock inte stöttade helhjärtat då han ägnade all vaken tid åt att klaga på temperaturen.
När klockan hade runnit iväg till kvart i sex var vi tillbaka vid macken igen, men försäljaren som jobbade denna morgon var punktlig och lät oss inte komma in förrän klockan sex på minuten trots att vi stod och huttrade som små pälslösa isbjörnar. Väl inne i butiken fyllde vi på vätske- och matdepåerna innan vi snodde med oss luftklockan och återigen vandrade den där hemska kilometern till bilen. När däcket sedan var pumpat, klockan tillbakalämnad och vi tillbaka i bilen rullade vi sakta, sakta framåt längs vägen. Reservhjulet hade en maxhastighet på 80km/h men eftersom vi absolut inte hade några fler planer på lager så utnyttjade vi en stabil säkerhetsmarginal. I imponerande 65 km/h fortsatte resan, och nu gick det verkligen att använda uttrycket sakta men säkert.
Vid niotiden hade vi lyckats ta oss till Södertälje men trots att jag hade klämt i mig fyra Red Bull och en Burn var tröttheten nu nästintill outhärdlig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre medan jag blev en allt större fara i trafiken både för mig och för alla andra. I baksätet satt Mini och sov i den ena sjuka ställningen efter den andra och bredvid mig hade Henrik nästan tystnat. En pisspaus med en kort promenad som extra krydda i Beirutland blev dock räddningen den här gången och mot alla odds hade vi tagit oss hela vägen hem när klockan hade blivit halv elva.
Den tolv timmar långa hemresan hade då äntligen nått sitt slut. Hemma låg tidningen på bordet med allt om matchen som just då kändes väldigt långt borta. Men jag är glad över att vi fick med oss poängen som vi hade åkt dit för att hämta, för jag tror inte jag hade överlevt fem timmar i vägrenen efter en förlust. Nu blev det istället en resa som kommer sitta etsad i minnet en lång tid framöver…
…Och den kommer sitta där som ett väldigt bra minne!
Kommentarer
Postat av: Patsouras
hahah hade absolut inte bangat på att vara med på den där underbara resa. Vilket jävla ÄVENTYR!
Postat av: Stromboli
Haha motgångar till trots e ja grymt glad att ja hängde med :) underbart skrivet för övrigt, å de får fan bli fler gånger på Max, så magisk restaurang
Postat av: Flemman
Haha kan inte låta bli att garva åt dråpligheten i det hela :P Instämmer iaf med föregående talare, grymt skrivet! Låter som ett riktigt jävla äventyr ändå :)
Postat av: W
Det var en mäktig upplevelse, gärna en gång till eller hur? :)
Trackback
