Nytt projekt på gång
Idag har jag bestämt mig för att på eget initiativ ta mig an ett projekt som jag kommer få syssla med några månader framöver nu. Jag har bestämt mig för att skriva ner Black Snappers historia i bokform, från den dagen då allting började tills där vi befinner oss idag. Snappers har givit mig så otroligt mycket dom senaste tre åren att det känns rätt att försöka skriva ner alla minnen medan dom fortfarande finns starka inom mig. En vacker dag blir man gammal och grå och då kommer det kännas bra att ta fram boken och läsa om det som betydde så mycket under ungdomsåren.
Det är inför sådana här uppgifter som man är tacksam att man har varit flitig och skrivit matchreferat, engagerat sig i krönikor och samlat på statistik. För berättelsen om Black Snappers har alla möjligheter att bli minst lika speciell på papper som den har varit i verkligheten. Att spela med Snappers har nämligen varit som taget ur en saga. Vi har genom åren stått för de mest osannolika vändningarna, stött på tunga motgångar och ständigt kämpat för vår överlevnad. Spelare har kommit och gått, matcher har vunnits och förlorats. Men kärleken till fotbollen och gemenskapen har alltid funnits där och med den grunden har ingenting varit för svårt att övervinna.
Tänker använda mig mycket av det material som redan finns i form av referat, krönikor, artiklar, statistik och så vidare men även intervjua medspelare för att förstärka minnen. Men i grund och botten kommer det vara min berättelse, så som jag minns den. Allting kanske inte kommer att stämma till punkt och pricka, men det är åtminstone så som jag minns den. Den kommer vara skriven av mig, och för mig. Men den som vill läsa är givetvis välkommen att höra av sig.
Det är inför sådana här uppgifter som man är tacksam att man har varit flitig och skrivit matchreferat, engagerat sig i krönikor och samlat på statistik. För berättelsen om Black Snappers har alla möjligheter att bli minst lika speciell på papper som den har varit i verkligheten. Att spela med Snappers har nämligen varit som taget ur en saga. Vi har genom åren stått för de mest osannolika vändningarna, stött på tunga motgångar och ständigt kämpat för vår överlevnad. Spelare har kommit och gått, matcher har vunnits och förlorats. Men kärleken till fotbollen och gemenskapen har alltid funnits där och med den grunden har ingenting varit för svårt att övervinna.
Tänker använda mig mycket av det material som redan finns i form av referat, krönikor, artiklar, statistik och så vidare men även intervjua medspelare för att förstärka minnen. Men i grund och botten kommer det vara min berättelse, så som jag minns den. Allting kanske inte kommer att stämma till punkt och pricka, men det är åtminstone så som jag minns den. Den kommer vara skriven av mig, och för mig. Men den som vill läsa är givetvis välkommen att höra av sig.
Derbyt med stort D
När det svartgula laget spelar boll - för mig det är kärlek.
Ett svartgult hjärta i dur och moll - för mig det är kärlek.
Det är kärlek om dom vinner
Det är kärlek när poängen är noll
Allting annat liksom försvinner
När AIK spelar boll.
Ikväll är det dags igen. Idag är det derby. Derbyt med stort D, hemma mot Djurgården. En match som har enorm betydelse för båda lagen, på väldigt olika sätt. AIK går för guldet, Djurgården kämpar för sitt liv. Min tro och min förhoppning är att det är sista gången vi möter Djurgården på ett antal år framöver.
Visst kan man tycka att det blir tråkigt i allsvenskan utan derbyn och så vidare, men efter all skit man fick utstå 2004/2005, så finns det ingen del av mig som unnar Djurgården ett nytt kontrakt. Det ska bli ett sant nöje att se denna förening sakta men säkert tyna bort. Och tar dom Hammarby med sig i fallet så gör det inte heller någonting.
Nu vet man i och för sig att dessa föreningar är alldeles för stora och anrika för att dö ut och man vet att en vacker dag så kommer dom att resa sig igen, för det är så det fungerar. Men skadeglädjen är i det här fallet verkligen den sanna glädjen så dagen då dom återigen reser sig ur askan får gärna vänta några år.
Ikväll hoppas jag på en total överkörning från Gnagets sida. Sällan har Djurgården varit så sargat som dom är för tillfället. Men antagligen blir det som vanligt. AIK trillar boll utan att skapa något medan Djurgårdarna sliter som djur. Sedan avgör Obolo med en individuell prestation och vi vinner med 1-0, som så många gånger förr.
Ett svartgult hjärta i dur och moll - för mig det är kärlek.
Det är kärlek om dom vinner
Det är kärlek när poängen är noll
Allting annat liksom försvinner
När AIK spelar boll.
Ikväll är det dags igen. Idag är det derby. Derbyt med stort D, hemma mot Djurgården. En match som har enorm betydelse för båda lagen, på väldigt olika sätt. AIK går för guldet, Djurgården kämpar för sitt liv. Min tro och min förhoppning är att det är sista gången vi möter Djurgården på ett antal år framöver.
Visst kan man tycka att det blir tråkigt i allsvenskan utan derbyn och så vidare, men efter all skit man fick utstå 2004/2005, så finns det ingen del av mig som unnar Djurgården ett nytt kontrakt. Det ska bli ett sant nöje att se denna förening sakta men säkert tyna bort. Och tar dom Hammarby med sig i fallet så gör det inte heller någonting.
Nu vet man i och för sig att dessa föreningar är alldeles för stora och anrika för att dö ut och man vet att en vacker dag så kommer dom att resa sig igen, för det är så det fungerar. Men skadeglädjen är i det här fallet verkligen den sanna glädjen så dagen då dom återigen reser sig ur askan får gärna vänta några år.
Ikväll hoppas jag på en total överkörning från Gnagets sida. Sällan har Djurgården varit så sargat som dom är för tillfället. Men antagligen blir det som vanligt. AIK trillar boll utan att skapa något medan Djurgårdarna sliter som djur. Sedan avgör Obolo med en individuell prestation och vi vinner med 1-0, som så många gånger förr.
På besök i biosalongen
Få saker är så jobbiga som när en biofilm inte alls motsvarar förväntningarna. Flickan som lekte med elden var en sådan film. Efter att ha sett Män som hatar kvinnor som var fantastisk så var förväntningarna minst sagt höga när jag idag bestämde mig för att se uppföljaren.
Men den här filmen kom aldrig riktigt igång. Tempot från första filmen var som bortblåst och den här kändes bara som ett stort tomrum i jämförelse. Det var som att äta ett wienerbröd utan att komma in till det där goda gula som finns i mitten. En tydlig struktur saknade jag också. Man förstod aldrig vad filmen skulle handla om förrän den var slut och nu känns det som man sitter här med en jätteöppen säck. Förhoppningsvis klarar tredje filmen av att knyta ihop påsen men med tanke på att det egentligen skulle skrivits tio böcker i serien är jag rädd för att säcken bara öppnas ännu mer och vi aldrig kommer få någon klarhet i dessa människor. Han som sitter på svaren är som bekant bortgången.
Såg förövrigt att Johnny Depp var aktuell för att göra rollen som Mikael Blomkvist i den internationella versionen av den här trilogin, något som verkligen känns som en kittlande tanke. Ännu roligare skulle det dock vara att få se Michael Nyqvist i rollen som Jack Sparrow i den svenska versionen av Pirates of the Caribbean. Men det lär väl aldrig hända.
Men den här filmen kom aldrig riktigt igång. Tempot från första filmen var som bortblåst och den här kändes bara som ett stort tomrum i jämförelse. Det var som att äta ett wienerbröd utan att komma in till det där goda gula som finns i mitten. En tydlig struktur saknade jag också. Man förstod aldrig vad filmen skulle handla om förrän den var slut och nu känns det som man sitter här med en jätteöppen säck. Förhoppningsvis klarar tredje filmen av att knyta ihop påsen men med tanke på att det egentligen skulle skrivits tio böcker i serien är jag rädd för att säcken bara öppnas ännu mer och vi aldrig kommer få någon klarhet i dessa människor. Han som sitter på svaren är som bekant bortgången.
Såg förövrigt att Johnny Depp var aktuell för att göra rollen som Mikael Blomkvist i den internationella versionen av den här trilogin, något som verkligen känns som en kittlande tanke. Ännu roligare skulle det dock vara att få se Michael Nyqvist i rollen som Jack Sparrow i den svenska versionen av Pirates of the Caribbean. Men det lär väl aldrig hända.
Jag vill inte bo i Helsingborg
Jag vill bo i en stad där jag kan säga “vi ses i backen” utan att folk undrar vilken backe jag menar. Jag vill bo i en stad där man får behålla hatten på huvudet när man kliver utanför dörren. Jag vill bo i en stad där majsen inte står längst in i hörnet i affärerna. Jag vill bo i en stad där folk inte påstår att jag skrämmer barnen med färgerna på min halsduk. Jag vill bo i en stad där alla runt omkring mig inte ser ut att längta bort. Jag vill helt enkelt inte bo i Helsingborg.
17 timmar räckte för mig. Sen hade jag tröttnat på att ständigt promenera i uppförsbacke med de iskalla havsvindarna piskande i ansiktet. Det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig, åt vilket håll man gick. Det fanns alltid en uppförsbacke som var brantare än den andra och vindar som blåste kraftigare än den förra.
Helsingborg är som en riktigt svår livskris. Antingen kastar man sig ut i havet i tron om att det löser några problem, eller så börjar man den långa, långa vandringen upp därifrån.
Eller så stannar man. Men då måste man vara beredd på att de enda samtalsämnet i byn är Henrik Larsson (en fotbollsspelare, reds anm.), att majs inte ingår i en Tacoblandning och att R inte är en del av alfabetet. Dessutom måste du tycka att det roligaste som finns är att cykla och källsortera, gärna samtidigt. Du ska inte heller låta dig förvånas över att halva staden är en kyrkogård och att det finns fler begravningsbyråer än snabbmatsrestauranger. För så ser det ut. Alla klarar inte av den svåra livskrisen som kallas Helsingborg.
Det gjorde inte jag heller. Men jag lyckades åtminstone ta mig därifrån.
17 timmar räckte för mig. Sen hade jag tröttnat på att ständigt promenera i uppförsbacke med de iskalla havsvindarna piskande i ansiktet. Det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig, åt vilket håll man gick. Det fanns alltid en uppförsbacke som var brantare än den andra och vindar som blåste kraftigare än den förra.
Helsingborg är som en riktigt svår livskris. Antingen kastar man sig ut i havet i tron om att det löser några problem, eller så börjar man den långa, långa vandringen upp därifrån.
Eller så stannar man. Men då måste man vara beredd på att de enda samtalsämnet i byn är Henrik Larsson (en fotbollsspelare, reds anm.), att majs inte ingår i en Tacoblandning och att R inte är en del av alfabetet. Dessutom måste du tycka att det roligaste som finns är att cykla och källsortera, gärna samtidigt. Du ska inte heller låta dig förvånas över att halva staden är en kyrkogård och att det finns fler begravningsbyråer än snabbmatsrestauranger. För så ser det ut. Alla klarar inte av den svåra livskrisen som kallas Helsingborg.
Det gjorde inte jag heller. Men jag lyckades åtminstone ta mig därifrån.
