Jag vill inte bo i Helsingborg
Jag vill bo i en stad där jag kan säga “vi ses i backen” utan att folk undrar vilken backe jag menar. Jag vill bo i en stad där man får behålla hatten på huvudet när man kliver utanför dörren. Jag vill bo i en stad där majsen inte står längst in i hörnet i affärerna. Jag vill bo i en stad där folk inte påstår att jag skrämmer barnen med färgerna på min halsduk. Jag vill bo i en stad där alla runt omkring mig inte ser ut att längta bort. Jag vill helt enkelt inte bo i Helsingborg.
17 timmar räckte för mig. Sen hade jag tröttnat på att ständigt promenera i uppförsbacke med de iskalla havsvindarna piskande i ansiktet. Det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig, åt vilket håll man gick. Det fanns alltid en uppförsbacke som var brantare än den andra och vindar som blåste kraftigare än den förra.
Helsingborg är som en riktigt svår livskris. Antingen kastar man sig ut i havet i tron om att det löser några problem, eller så börjar man den långa, långa vandringen upp därifrån.
Eller så stannar man. Men då måste man vara beredd på att de enda samtalsämnet i byn är Henrik Larsson (en fotbollsspelare, reds anm.), att majs inte ingår i en Tacoblandning och att R inte är en del av alfabetet. Dessutom måste du tycka att det roligaste som finns är att cykla och källsortera, gärna samtidigt. Du ska inte heller låta dig förvånas över att halva staden är en kyrkogård och att det finns fler begravningsbyråer än snabbmatsrestauranger. För så ser det ut. Alla klarar inte av den svåra livskrisen som kallas Helsingborg.
Det gjorde inte jag heller. Men jag lyckades åtminstone ta mig därifrån.
17 timmar räckte för mig. Sen hade jag tröttnat på att ständigt promenera i uppförsbacke med de iskalla havsvindarna piskande i ansiktet. Det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig, åt vilket håll man gick. Det fanns alltid en uppförsbacke som var brantare än den andra och vindar som blåste kraftigare än den förra.
Helsingborg är som en riktigt svår livskris. Antingen kastar man sig ut i havet i tron om att det löser några problem, eller så börjar man den långa, långa vandringen upp därifrån.
Eller så stannar man. Men då måste man vara beredd på att de enda samtalsämnet i byn är Henrik Larsson (en fotbollsspelare, reds anm.), att majs inte ingår i en Tacoblandning och att R inte är en del av alfabetet. Dessutom måste du tycka att det roligaste som finns är att cykla och källsortera, gärna samtidigt. Du ska inte heller låta dig förvånas över att halva staden är en kyrkogård och att det finns fler begravningsbyråer än snabbmatsrestauranger. För så ser det ut. Alla klarar inte av den svåra livskrisen som kallas Helsingborg.
Det gjorde inte jag heller. Men jag lyckades åtminstone ta mig därifrån.
Kommentarer
Trackback
