I helgen blir det regn
Jag har aldrig varit i England. Jag vet inte så mycket om de brittiska öarna heller, men jag har hört att det regnar väldigt mycket där. I helgen ska jag dit och sätta fördomarna på plats. Imorgon (fredag) kväll går planet från Skavsta till Edinburgh och på lördag morgon fortsätter vi vidare med tåget till Newcastle för att se Championshipmatchen mellan Newcastle och Doncaster. Fick höra idag av en god vän att tågen i England är bland de långsammaste i hela Europa och att dom är allmänt kända för sin usla tågtrafik. Vi får väl se...
Efter matchen fortsätter vi resandet med tåg ner till London, som tydligen ska vara något alldeles extra. Där väntar derbyt West Ham-Arsenal på söndagskvällen och sedan blir det lite sightseeing på måndag innan vi reser hem på måndag kväll. En fullspäckad helg med mycket fotboll och resande med andra ord, men det ska bli skönt att komma iväg, var trots allt några veckor sen nu som jag var ute och flaxade senast.
Efter matchen fortsätter vi resandet med tåg ner till London, som tydligen ska vara något alldeles extra. Där väntar derbyt West Ham-Arsenal på söndagskvällen och sedan blir det lite sightseeing på måndag innan vi reser hem på måndag kväll. En fullspäckad helg med mycket fotboll och resande med andra ord, men det ska bli skönt att komma iväg, var trots allt några veckor sen nu som jag var ute och flaxade senast.
Att gå på McDonalds med gott samvete
Läste i tidningen för några veckor sen att en kaffe latte är lika fet och farlig som en cheeseburgare. Antar att de flesta av er tog emot nyheten i stil med “Hjälp, nu kan man inte dricka en latte om dagen heller”.
Själv tänker jag “Skönt, en cheeseburgare är tydligen inte fetare och farligare än en latte, lika bra att ta en till”.
Själv tänker jag “Skönt, en cheeseburgare är tydligen inte fetare och farligare än en latte, lika bra att ta en till”.
Drömmar av Guld
Redan vid tiotiden ringde väckarklockan och det tog några minuters orienterande innan jag insåg varför den ringde så tidigt en söndag. Det var matchdag. Elfsborg borta på plasten i Borås, en av årets svåraste matcher. En förlust var att vänta. Jag sträckte mig efter mobilen och slängde iväg ett meddelande till mina resekamrater om att jag var vid liv och att vi kör. Det var lite tveksamt kvällen innan om vi skulle ha någon nykter chaufför men till min stora lycka kände jag att levern hade gjort sitt jobb under natten.
Jag fick i mig några mackor till frukost, letade rätt på halsduken och drog på mig matchtröjan. I några sekunder funderade jag på att lämna jackan hemma, vi skulle ändå bara sitta i bilen hela dagen men tillslut slängde jag trots allt in den i baksätet och styrde bilen ett varv runt Sollentuna för att hämta upp mina vänner. Henke och Mini var minst lika pigga som mig där på morgonkvisten och efter att ha fyllt på tanken i Akalla satt en storslagen trio i en Seat miniracer redo att börja plöja motorväg.
Fulla av optimism körde vi fel redan i Södertälje när skyltarna mot Helsingborg/Göteborg delade på sig, men vad gjorde det när man fick uppleva det kulturella i att skymta Södertälje Fotbollsarena och dessutom kunde bocka av ännu en av landets alla rondeller på “Att-ta-ett-varv-i-listan”. Tillbaka på rätt bana var det sedan dags för den givna tysta minuten i Tystberga innan vi nådde fram till Nyköping och dagens första stopp. Mini skulle spräcka Maxoskulden och Henke hade längtat efter hamburgare i minst en vecka, dessutom hade klockan sakta men säkert tickat fram till lunch.
Ett Maxmål i magen senare och tre Svenska Dagbladet rikare (hur Henke tänkte när han tog tre tidningar är fortfarande okänt, men han hade kanske listat ut vad som skulle hända senare?) begav vi oss vidare längs vägarna ner mot hemorrojden i Sveriges skithål, nämligen Borås. Det verkade inte vara någon stad man vill skylta med och de första skyltarna dök inte upp förrän vi i princip var framme. Innan dess hann vi passera Sveriges aorta, Jönköping. Tillsammans med Örebro är det städerna dit alla vägar leder. Upp för backen ut ur Jönköping visade miniracern också sina första tecken på trötthet när den febrilt fick kämpa för att ens komma upp. Men upp kom den och därefter var det nästan bara nerförsbacke hela vägen fram och vi rullade in i Borås i god tid före avspark.
Väl framme i Borås började så den stora jakten på en bankomat. Storstadsfenomenet kortbetalning hade nämligen inte nått hela vägen dit än, utan där handlar man på postorder, och i värsta fall går det bra med kontanter. Efter att ha rådfrågat några av samhällets beskyddare kom vi fram till att de flesta där nog inte ens hade hört talas om uttagsautomater så vi fick helt enkelt leta vidare på egen hand. En Willysbutik visste dock hur man lockar kunder på bästa sätt och med kontanter i fickan och nytrycka biljetter i handen intog vi sedan byhålans modernaste restaurang, McDonalds. Där fyllde vi på depåerna med en välsmakande bit ko mellan två brödbitar toppat av en ostskiva.
Mätta, belåtna och grundligt visiterade klev vi sedan in på Borås Arena, en nybyggd lada av ypperlig klass. Bortaläktaren fylldes snabbt upp och skönsången fick hårstråna på armar och ben att resa sig. Själva matchen var en fartfylld historia som Gnaget fick precis dit dom ville, och när domaren förkunnade slutresultatet till 0-0 var uppdraget på planen avslutat med en godkänd utgång. På läktaren stod vi bortasupportrar kvar och sjöng för våra idoler. Vi sjöng, sjöng, sjöng och vi sjöng. Vi sjöng tills lamporna slocknade och det bara var vaktmästaren kvar. Sången ekade över hela Borås och det var en ramsa som ekade högre och varade längre än dom andra.
Drömmar av guld, A!
Drömmar av guld, I!
Drömmar av guld, K!
Ja det är drömmen om AIK
I det ögonblicket, under de fyrtiofem minuterarna medan vi på bortaläktaren stod ensamma och sjöng inför en tom arena, var stoltheten över mitt lag i ett slag för sig. Genom att använda ett bevingat ord i AIK-sammanhang kan jag sammanfatta det kort; Det var mäktigt! En mäktig känsla av det här kommer gå vägen.
När vi väl hade lämnat arenan och påbörjat hemresan ungefär en timme senare än planerat var det med ett leende på läpparna som bilen rullade framåt. Nynnandes på ramsorna från matchen flög vi förbi stad efter stad innan vi återigen var tillbaka på bensinmacken i Ödeshög som vi hade gjort osäker på ditresan. Den här gången fick vi även sällskap av ett gäng gnagare som tog det här med stil och klass på allvar; de hade tagit limousinen till bortamatchen! Mammas lilla gröna Seat hade därmed mött sin överman.
Med full tank var sedan tanken att vi skulle rulla nonstop till Tuna men 34 kilometer utanför Nyköping hände det som verkligen inte fick hända. 01:35 började bilen låta ovanligt mycket och några sekunder senare hade jag helt tappat kontrollen över den samtidigt som det började ryka från vänstersidan. Jag styrde in bilen till vägkanten och vi gick ut för att kika vad som hade gått snett. Felsökningen gick snabbt då vänster framhjul var helt förstört. Drygt tänkte vi, att byta däck på en kolsvart motorväg mitt i natten är inte det första man drömmer om på väg hem från en långresa, men samtidigt kunde vi bara skratta åt det hela innan jag satte igång med däckskiftet medan mina vänner hjälpsamt tittade på. När reservhjulet var på plats var det sedan dags för kvällens stora suck. Med bilen nerhissad igen såg detta däck minst lika platt ut som det trasiga, reservhjulet var nämligen nästan helt slut på luft.
Nu övergick situationen från att vara något att skratta bort, till att vara riktigt jobbig. Vi hade ingen aning om vart vi befann oss, det var kolsvart längs vägen och runt omkring såg vi enbart skog åt vilket håll vi än vände oss. Då och då susade en bil förbi men annars var vi helt bortkopplade från civilisationen. En vägskylt en bit bort talade dock om för oss att vi hade åkt förbi en bensinmack för en kilometer sen, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit och bad samtidigt till gudarna om att det var en nattöppen station. Väl framme möttes vi dessvärre av beskedet att stationen hade bommat igen vid tolvslaget och inte skulle öppna igen förrän klockan sex, alltså lite drygt fyra timmar framåt i tiden. Luftklockan var dessutom inplockad och stod retsamt någon meter på fel sida om entrédörrarna. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och försöka söka hjälp bland våra medmänniskor som med jämna mellanrum susade förbi på vägen. Viftandes som tokar lyckades vi få tre bilar av ungefär 100 stycken att stanna de två första timmarna, men tyvärr så var det ingen av dessa tre gentlemän som ville byta reservhjul med oss eller satt och tryckte på en pump i bagageluckan. Vid det här laget hade även temperaturen krupit ner väldigt nära nollstrecket och istapparna i skägget blev bara längre och längre. Då fattade vi det kloka beslutet att gå tillbaka till bilen för att värma oss och eventuellt blunda lite, för att sedan vara tillbaka vid macken igen direkt när dom skulle öppna.
Inlindad i Henkes Svenska Dagbladetbilagor gjorde jag då allt för att hålla blodet i flytande form. Bilen vågade vi inte ha igång, det hade varit väldigt sorgligt om batteriet hade laddat ur också. Ett beslut som Mini dock inte stöttade helhjärtat då han ägnade all vaken tid åt att klaga på temperaturen.
När klockan hade runnit iväg till kvart i sex var vi tillbaka vid macken igen, men försäljaren som jobbade denna morgon var punktlig och lät oss inte komma in förrän klockan sex på minuten trots att vi stod och huttrade som små pälslösa isbjörnar. Väl inne i butiken fyllde vi på vätske- och matdepåerna innan vi snodde med oss luftklockan och återigen vandrade den där hemska kilometern till bilen. När däcket sedan var pumpat, klockan tillbakalämnad och vi tillbaka i bilen rullade vi sakta, sakta framåt längs vägen. Reservhjulet hade en maxhastighet på 80km/h men eftersom vi absolut inte hade några fler planer på lager så utnyttjade vi en stabil säkerhetsmarginal. I imponerande 65 km/h fortsatte resan, och nu gick det verkligen att använda uttrycket sakta men säkert.
Vid niotiden hade vi lyckats ta oss till Södertälje men trots att jag hade klämt i mig fyra Red Bull och en Burn var tröttheten nu nästintill outhärdlig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre medan jag blev en allt större fara i trafiken både för mig och för alla andra. I baksätet satt Mini och sov i den ena sjuka ställningen efter den andra och bredvid mig hade Henrik nästan tystnat. En pisspaus med en kort promenad som extra krydda i Beirutland blev dock räddningen den här gången och mot alla odds hade vi tagit oss hela vägen hem när klockan hade blivit halv elva.
Den tolv timmar långa hemresan hade då äntligen nått sitt slut. Hemma låg tidningen på bordet med allt om matchen som just då kändes väldigt långt borta. Men jag är glad över att vi fick med oss poängen som vi hade åkt dit för att hämta, för jag tror inte jag hade överlevt fem timmar i vägrenen efter en förlust. Nu blev det istället en resa som kommer sitta etsad i minnet en lång tid framöver…
…Och den kommer sitta där som ett väldigt bra minne!
Jag fick i mig några mackor till frukost, letade rätt på halsduken och drog på mig matchtröjan. I några sekunder funderade jag på att lämna jackan hemma, vi skulle ändå bara sitta i bilen hela dagen men tillslut slängde jag trots allt in den i baksätet och styrde bilen ett varv runt Sollentuna för att hämta upp mina vänner. Henke och Mini var minst lika pigga som mig där på morgonkvisten och efter att ha fyllt på tanken i Akalla satt en storslagen trio i en Seat miniracer redo att börja plöja motorväg.
Fulla av optimism körde vi fel redan i Södertälje när skyltarna mot Helsingborg/Göteborg delade på sig, men vad gjorde det när man fick uppleva det kulturella i att skymta Södertälje Fotbollsarena och dessutom kunde bocka av ännu en av landets alla rondeller på “Att-ta-ett-varv-i-listan”. Tillbaka på rätt bana var det sedan dags för den givna tysta minuten i Tystberga innan vi nådde fram till Nyköping och dagens första stopp. Mini skulle spräcka Maxoskulden och Henke hade längtat efter hamburgare i minst en vecka, dessutom hade klockan sakta men säkert tickat fram till lunch.
Ett Maxmål i magen senare och tre Svenska Dagbladet rikare (hur Henke tänkte när han tog tre tidningar är fortfarande okänt, men han hade kanske listat ut vad som skulle hända senare?) begav vi oss vidare längs vägarna ner mot hemorrojden i Sveriges skithål, nämligen Borås. Det verkade inte vara någon stad man vill skylta med och de första skyltarna dök inte upp förrän vi i princip var framme. Innan dess hann vi passera Sveriges aorta, Jönköping. Tillsammans med Örebro är det städerna dit alla vägar leder. Upp för backen ut ur Jönköping visade miniracern också sina första tecken på trötthet när den febrilt fick kämpa för att ens komma upp. Men upp kom den och därefter var det nästan bara nerförsbacke hela vägen fram och vi rullade in i Borås i god tid före avspark.
Väl framme i Borås började så den stora jakten på en bankomat. Storstadsfenomenet kortbetalning hade nämligen inte nått hela vägen dit än, utan där handlar man på postorder, och i värsta fall går det bra med kontanter. Efter att ha rådfrågat några av samhällets beskyddare kom vi fram till att de flesta där nog inte ens hade hört talas om uttagsautomater så vi fick helt enkelt leta vidare på egen hand. En Willysbutik visste dock hur man lockar kunder på bästa sätt och med kontanter i fickan och nytrycka biljetter i handen intog vi sedan byhålans modernaste restaurang, McDonalds. Där fyllde vi på depåerna med en välsmakande bit ko mellan två brödbitar toppat av en ostskiva.
Mätta, belåtna och grundligt visiterade klev vi sedan in på Borås Arena, en nybyggd lada av ypperlig klass. Bortaläktaren fylldes snabbt upp och skönsången fick hårstråna på armar och ben att resa sig. Själva matchen var en fartfylld historia som Gnaget fick precis dit dom ville, och när domaren förkunnade slutresultatet till 0-0 var uppdraget på planen avslutat med en godkänd utgång. På läktaren stod vi bortasupportrar kvar och sjöng för våra idoler. Vi sjöng, sjöng, sjöng och vi sjöng. Vi sjöng tills lamporna slocknade och det bara var vaktmästaren kvar. Sången ekade över hela Borås och det var en ramsa som ekade högre och varade längre än dom andra.
Drömmar av guld, A!
Drömmar av guld, I!
Drömmar av guld, K!
Ja det är drömmen om AIK
I det ögonblicket, under de fyrtiofem minuterarna medan vi på bortaläktaren stod ensamma och sjöng inför en tom arena, var stoltheten över mitt lag i ett slag för sig. Genom att använda ett bevingat ord i AIK-sammanhang kan jag sammanfatta det kort; Det var mäktigt! En mäktig känsla av det här kommer gå vägen.
När vi väl hade lämnat arenan och påbörjat hemresan ungefär en timme senare än planerat var det med ett leende på läpparna som bilen rullade framåt. Nynnandes på ramsorna från matchen flög vi förbi stad efter stad innan vi återigen var tillbaka på bensinmacken i Ödeshög som vi hade gjort osäker på ditresan. Den här gången fick vi även sällskap av ett gäng gnagare som tog det här med stil och klass på allvar; de hade tagit limousinen till bortamatchen! Mammas lilla gröna Seat hade därmed mött sin överman.
Med full tank var sedan tanken att vi skulle rulla nonstop till Tuna men 34 kilometer utanför Nyköping hände det som verkligen inte fick hända. 01:35 började bilen låta ovanligt mycket och några sekunder senare hade jag helt tappat kontrollen över den samtidigt som det började ryka från vänstersidan. Jag styrde in bilen till vägkanten och vi gick ut för att kika vad som hade gått snett. Felsökningen gick snabbt då vänster framhjul var helt förstört. Drygt tänkte vi, att byta däck på en kolsvart motorväg mitt i natten är inte det första man drömmer om på väg hem från en långresa, men samtidigt kunde vi bara skratta åt det hela innan jag satte igång med däckskiftet medan mina vänner hjälpsamt tittade på. När reservhjulet var på plats var det sedan dags för kvällens stora suck. Med bilen nerhissad igen såg detta däck minst lika platt ut som det trasiga, reservhjulet var nämligen nästan helt slut på luft.
Nu övergick situationen från att vara något att skratta bort, till att vara riktigt jobbig. Vi hade ingen aning om vart vi befann oss, det var kolsvart längs vägen och runt omkring såg vi enbart skog åt vilket håll vi än vände oss. Då och då susade en bil förbi men annars var vi helt bortkopplade från civilisationen. En vägskylt en bit bort talade dock om för oss att vi hade åkt förbi en bensinmack för en kilometer sen, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit och bad samtidigt till gudarna om att det var en nattöppen station. Väl framme möttes vi dessvärre av beskedet att stationen hade bommat igen vid tolvslaget och inte skulle öppna igen förrän klockan sex, alltså lite drygt fyra timmar framåt i tiden. Luftklockan var dessutom inplockad och stod retsamt någon meter på fel sida om entrédörrarna. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och försöka söka hjälp bland våra medmänniskor som med jämna mellanrum susade förbi på vägen. Viftandes som tokar lyckades vi få tre bilar av ungefär 100 stycken att stanna de två första timmarna, men tyvärr så var det ingen av dessa tre gentlemän som ville byta reservhjul med oss eller satt och tryckte på en pump i bagageluckan. Vid det här laget hade även temperaturen krupit ner väldigt nära nollstrecket och istapparna i skägget blev bara längre och längre. Då fattade vi det kloka beslutet att gå tillbaka till bilen för att värma oss och eventuellt blunda lite, för att sedan vara tillbaka vid macken igen direkt när dom skulle öppna.
Inlindad i Henkes Svenska Dagbladetbilagor gjorde jag då allt för att hålla blodet i flytande form. Bilen vågade vi inte ha igång, det hade varit väldigt sorgligt om batteriet hade laddat ur också. Ett beslut som Mini dock inte stöttade helhjärtat då han ägnade all vaken tid åt att klaga på temperaturen.
När klockan hade runnit iväg till kvart i sex var vi tillbaka vid macken igen, men försäljaren som jobbade denna morgon var punktlig och lät oss inte komma in förrän klockan sex på minuten trots att vi stod och huttrade som små pälslösa isbjörnar. Väl inne i butiken fyllde vi på vätske- och matdepåerna innan vi snodde med oss luftklockan och återigen vandrade den där hemska kilometern till bilen. När däcket sedan var pumpat, klockan tillbakalämnad och vi tillbaka i bilen rullade vi sakta, sakta framåt längs vägen. Reservhjulet hade en maxhastighet på 80km/h men eftersom vi absolut inte hade några fler planer på lager så utnyttjade vi en stabil säkerhetsmarginal. I imponerande 65 km/h fortsatte resan, och nu gick det verkligen att använda uttrycket sakta men säkert.
Vid niotiden hade vi lyckats ta oss till Södertälje men trots att jag hade klämt i mig fyra Red Bull och en Burn var tröttheten nu nästintill outhärdlig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre medan jag blev en allt större fara i trafiken både för mig och för alla andra. I baksätet satt Mini och sov i den ena sjuka ställningen efter den andra och bredvid mig hade Henrik nästan tystnat. En pisspaus med en kort promenad som extra krydda i Beirutland blev dock räddningen den här gången och mot alla odds hade vi tagit oss hela vägen hem när klockan hade blivit halv elva.
Den tolv timmar långa hemresan hade då äntligen nått sitt slut. Hemma låg tidningen på bordet med allt om matchen som just då kändes väldigt långt borta. Men jag är glad över att vi fick med oss poängen som vi hade åkt dit för att hämta, för jag tror inte jag hade överlevt fem timmar i vägrenen efter en förlust. Nu blev det istället en resa som kommer sitta etsad i minnet en lång tid framöver…
…Och den kommer sitta där som ett väldigt bra minne!
Insnöad i det overkliga
Oj vilken omkullkastande kväll. Det finns ingenting så roande som en riktigt bra serie, men det finns inte heller någonting så jobbigt som att gå och lägga sig utan att kunna släppa den senaste cliffhangern. Den situationen har jag satt mig i nu efter ett minimarathon ikväll.
Antar att Jesper har rätt att smacka upp en fet " I told you so" i mitt ansikte också. Det är alltid likadant. Det tar jättelång tid från det att man blir rekommenderad en serie tills dess att man kollar på den, och sen sitter man där och undrar varför man har väntat så länge med att se den. Men nu har jag iallafall spänningen framför mig, kan knappt bärga mig tills nästa avsnitt imorgon.
I övrigt kan jag meddela att Borås är under konstruktion. Den som väntar på något gott...
Antar att Jesper har rätt att smacka upp en fet " I told you so" i mitt ansikte också. Det är alltid likadant. Det tar jättelång tid från det att man blir rekommenderad en serie tills dess att man kollar på den, och sen sitter man där och undrar varför man har väntat så länge med att se den. Men nu har jag iallafall spänningen framför mig, kan knappt bärga mig tills nästa avsnitt imorgon.
I övrigt kan jag meddela att Borås är under konstruktion. Den som väntar på något gott...
Utländska besökare sätter spår mellan kotorna
Äntligen har jag köpt en egen dator. Fantastiskt skönt med en bärbar som man kan ha lite överallt. Just nu ligger jag till exempel på bäddsoffan uppe på vinden, men det beror inte på att jag tycker att det är så otroligt skönt att ligga här uppe. För det tycker jag inte. Jag får ont i ryggen av den stenhårda betongmuren till liggunderlag och några persienner är det inte tal om. Därför får jag börja redan klockan sju på morgonen med att kämpa mot solstrålarna för att kunna sova vidare. Vilket inte är någon höjdare när man somnar in vid tresnåret. Nej, jag ligger här uppe för att det ligger en kines i min säng. Ja, det är sant. En kines. En sån där människa vars kött och blod är uppbyggt av ris i sötsur sås med en liten touch av friterad banan i glass, och som tycker att det häftigaste i världen är att kunna slå en skruvad serve med loop i pingis.
Men det är rätt intressant ändå. Att se hur ens familj tänker när det väl kommer till kritan menar jag. Min bror tar hem en utbytesstudent och så blir det jag som får packa ihop mina saker och flytta upp på vinden. Dessutom var jag tvungen att städa mitt rum enbart på grund av detta så nu kommer jag inte hitta någonting när jag väl flyttar tillbaka. Men mammas ord är fortfarande lag här hemma. Jag behövde ju åtminstone inte dela säng med kinesen, vilket jag är tacksam för. För han var rätt stor, inte alls lika liten som alla asiater på TV. Mer som den där kinesiska basketspelaren, mera den typen av asiat.
Innan han kom hit, i samband med att jag flyttade ut ur mitt rum planterade jag också en liten fälla för att testa hans ärlighet. Jag lät lite oskyldigt sju stycken mynt ligga kvar på nattduksbordet, för att se ifall han skulle ta dom eller inte. Men jag tror att han är smartare än mig, för senast när jag kikade låg mina 150 Forint och 1 Kuna kvar, alldeles orörda. Antingen är han rädd, eller så väntar han ut mig. Den som lever får se...
