Farsan Baloo

Jag har aldrig varit i England. Jag vet inte så mycket om de brittiska öarna heller, men jag har hört att det regnar väldigt mycket där. I helgen ska jag dit och sätta fördomarna på plats. Imorgon (fredag) kväll går planet från Skavsta till Edinburgh och på lördag morgon fortsätter vi vidare med tåget till Newcastle för att se Championshipmatchen mellan Newcastle och Doncaster. Fick höra idag av en god vän att tågen i England är bland de långsammaste i hela Europa och att dom är allmänt kända för sin usla tågtrafik. Vi får väl se...

Efter matchen fortsätter vi resandet med tåg ner till London, som tydligen ska vara något alldeles extra. Där väntar derbyt West Ham-Arsenal på söndagskvällen och sedan blir det lite sightseeing på måndag innan vi reser hem på måndag kväll. En fullspäckad helg med mycket fotboll och resande med andra ord, men det ska bli skönt att komma iväg, var trots allt några veckor sen nu som jag var ute och flaxade senast.

Läste i tidningen för några veckor sen att en kaffe latte är lika fet och farlig som en cheeseburgare. Antar att de flesta av er tog emot nyheten i stil med “Hjälp, nu kan man inte dricka en latte om dagen heller”.

Själv tänker jag “Skönt, en cheeseburgare är tydligen inte fetare och farligare än en latte, lika bra att ta en till”.

Redan vid tiotiden ringde väckarklockan och det tog några minuters orienterande innan jag insåg varför den ringde så tidigt en söndag. Det var matchdag. Elfsborg borta på plasten i Borås, en av årets svåraste matcher. En förlust var att vänta. Jag sträckte mig efter mobilen och slängde iväg ett meddelande till mina resekamrater om att jag var vid liv och att vi kör. Det var lite tveksamt kvällen innan om vi skulle ha någon nykter chaufför men till min stora lycka kände jag att levern hade gjort sitt jobb under natten.

Jag fick i mig några mackor till frukost, letade rätt på halsduken och drog på mig matchtröjan. I några sekunder funderade jag på att lämna jackan hemma, vi skulle ändå bara sitta i bilen hela dagen men tillslut slängde jag trots allt in den i baksätet och styrde bilen ett varv runt Sollentuna för att hämta upp mina vänner. Henke och Mini var minst lika pigga som mig där på morgonkvisten och efter att ha fyllt på tanken i Akalla satt en storslagen trio i en Seat miniracer redo att börja plöja motorväg.

Fulla av optimism körde vi fel redan i Södertälje när skyltarna mot Helsingborg/Göteborg delade på sig, men vad gjorde det när man fick uppleva det kulturella i att skymta Södertälje Fotbollsarena och dessutom kunde bocka av ännu en av landets alla rondeller på “Att-ta-ett-varv-i-listan”. Tillbaka på rätt bana var det sedan dags för den givna tysta minuten i Tystberga innan vi nådde fram till Nyköping och dagens första stopp. Mini skulle spräcka Maxoskulden och Henke hade längtat efter hamburgare i minst en vecka, dessutom hade klockan sakta men säkert tickat fram till lunch.

Ett Maxmål i magen senare och tre Svenska Dagbladet rikare (hur Henke tänkte när han tog tre tidningar är fortfarande okänt, men han hade kanske listat ut vad som skulle hända senare?) begav vi oss vidare längs vägarna ner mot hemorrojden i Sveriges skithål, nämligen Borås. Det verkade inte vara någon stad man vill skylta med och de första skyltarna dök inte upp förrän vi i princip var framme. Innan dess hann vi passera Sveriges aorta, Jönköping. Tillsammans med Örebro är det städerna dit alla vägar leder. Upp för backen ut ur Jönköping visade miniracern också sina första tecken på trötthet när den febrilt fick kämpa för att ens komma upp. Men upp kom den och därefter var det nästan bara nerförsbacke hela vägen fram och vi rullade in i Borås i god tid före avspark.

Väl framme i Borås började så den stora jakten på en bankomat. Storstadsfenomenet kortbetalning hade nämligen inte nått hela vägen dit än, utan där handlar man på postorder, och i värsta fall går det bra med kontanter. Efter att ha rådfrågat några av samhällets beskyddare kom vi fram till att de flesta där nog inte ens hade hört talas om uttagsautomater så vi fick helt enkelt leta vidare på egen hand. En Willysbutik visste dock hur man lockar kunder på bästa sätt och med kontanter i fickan och nytrycka biljetter i handen intog vi sedan byhålans modernaste restaurang, McDonalds. Där fyllde vi på depåerna med en välsmakande bit ko mellan två brödbitar toppat av en ostskiva.

Mätta, belåtna och grundligt visiterade klev vi sedan in på Borås Arena, en nybyggd lada av ypperlig klass. Bortaläktaren fylldes snabbt upp och skönsången fick hårstråna på armar och ben att resa sig. Själva matchen var en fartfylld historia som Gnaget fick precis dit dom ville, och när domaren förkunnade slutresultatet till 0-0 var uppdraget på planen avslutat med en godkänd utgång. På läktaren stod vi bortasupportrar kvar och sjöng för våra idoler. Vi sjöng, sjöng, sjöng och vi sjöng. Vi sjöng tills lamporna slocknade och det bara var vaktmästaren kvar. Sången ekade över hela Borås och det var en ramsa som ekade högre och varade längre än dom andra.

Drömmar av guld, A!
Drömmar av guld, I!
Drömmar av guld, K!
Ja det är drömmen om AIK

I det ögonblicket, under de fyrtiofem minuterarna medan vi på bortaläktaren stod ensamma och sjöng inför en tom arena, var stoltheten över mitt lag i ett slag för sig. Genom att använda ett bevingat ord i AIK-sammanhang kan jag sammanfatta det kort; Det var mäktigt! En mäktig känsla av det här kommer gå vägen.

När vi väl hade lämnat arenan och påbörjat hemresan ungefär en timme senare än planerat var det med ett leende på läpparna som bilen rullade framåt. Nynnandes på ramsorna från matchen flög vi förbi stad efter stad innan vi återigen var tillbaka på bensinmacken i Ödeshög som vi hade gjort osäker på ditresan. Den här gången fick vi även sällskap av ett gäng gnagare som tog det här med stil och klass på allvar; de hade tagit limousinen till bortamatchen! Mammas lilla gröna Seat hade därmed mött sin överman.

Med full tank var sedan tanken att vi skulle rulla nonstop till Tuna men 34 kilometer utanför Nyköping hände det som verkligen inte fick hända. 01:35 började bilen låta ovanligt mycket och några sekunder senare hade jag helt tappat kontrollen över den samtidigt som det började ryka från vänstersidan. Jag styrde in bilen till vägkanten och vi gick ut för att kika vad som hade gått snett. Felsökningen gick snabbt då vänster framhjul var helt förstört. Drygt tänkte vi, att byta däck på en kolsvart motorväg mitt i natten är inte det första man drömmer om på väg hem från en långresa, men samtidigt kunde vi bara skratta åt det hela innan jag satte igång med däckskiftet medan mina vänner hjälpsamt tittade på. När reservhjulet var på plats var det sedan dags för kvällens stora suck. Med bilen nerhissad igen såg detta däck minst lika platt ut som det trasiga, reservhjulet var nämligen nästan helt slut på luft.

Nu övergick situationen från att vara något att skratta bort, till att vara riktigt jobbig. Vi hade ingen aning om vart vi befann oss, det var kolsvart längs vägen och runt omkring såg vi enbart skog åt vilket håll vi än vände oss. Då och då susade en bil förbi men annars var vi helt bortkopplade från civilisationen. En vägskylt en bit bort talade dock om för oss att vi hade åkt förbi en bensinmack för en kilometer sen, så vi bestämde oss för att gå tillbaka dit och bad samtidigt till gudarna om att det var en nattöppen station. Väl framme möttes vi dessvärre av beskedet att stationen hade bommat igen vid tolvslaget och inte skulle öppna igen förrän klockan sex, alltså lite drygt fyra timmar framåt i tiden. Luftklockan var dessutom inplockad och stod retsamt någon meter på fel sida om entrédörrarna. Vi beslutade oss för att gå tillbaka till bilen och försöka söka hjälp bland våra medmänniskor som med jämna mellanrum susade förbi på vägen. Viftandes som tokar lyckades vi få tre bilar av ungefär 100 stycken att stanna de två första timmarna, men tyvärr så var det ingen av dessa tre gentlemän som ville byta reservhjul med oss eller satt och tryckte på en pump i bagageluckan. Vid det här laget hade även temperaturen krupit ner väldigt nära nollstrecket och istapparna i skägget blev bara längre och längre. Då fattade vi det kloka beslutet att gå tillbaka till bilen för att värma oss och eventuellt blunda lite, för att sedan vara tillbaka vid macken igen direkt när dom skulle öppna.

Inlindad i Henkes Svenska Dagbladetbilagor gjorde jag då allt för att hålla blodet i flytande form. Bilen vågade vi inte ha igång, det hade varit väldigt sorgligt om batteriet hade laddat ur också. Ett beslut som Mini dock inte stöttade helhjärtat då han ägnade all vaken tid åt att klaga på temperaturen.

När klockan hade runnit iväg till kvart i sex var vi tillbaka vid macken igen, men försäljaren som jobbade denna morgon var punktlig och lät oss inte komma in förrän klockan sex på minuten trots att vi stod och huttrade som små pälslösa isbjörnar. Väl inne i butiken fyllde vi på vätske- och matdepåerna innan vi snodde med oss luftklockan och återigen vandrade den där hemska kilometern till bilen. När däcket sedan var pumpat, klockan tillbakalämnad och vi tillbaka i bilen rullade vi sakta, sakta framåt längs vägen. Reservhjulet hade en maxhastighet på 80km/h men eftersom vi absolut inte hade några fler planer på lager så utnyttjade vi en stabil säkerhetsmarginal. I imponerande 65 km/h fortsatte resan, och nu gick det verkligen att använda uttrycket sakta men säkert.

Vid niotiden hade vi lyckats ta oss till Södertälje men trots att jag hade klämt i mig fyra Red Bull och en Burn var tröttheten nu nästintill outhärdlig. Ögonlocken blev tyngre och tyngre medan jag blev en allt större fara i trafiken både för mig och för alla andra. I baksätet satt Mini och sov i den ena sjuka ställningen efter den andra och bredvid mig hade Henrik nästan tystnat. En pisspaus med en kort promenad som extra krydda i Beirutland blev dock räddningen den här gången och mot alla odds hade vi tagit oss hela vägen hem när klockan hade blivit halv elva.

Den tolv timmar långa hemresan hade då äntligen nått sitt slut. Hemma låg tidningen på bordet med allt om matchen som just då kändes väldigt långt borta. Men jag är glad över att vi fick med oss poängen som vi hade åkt dit för att hämta, för jag tror inte jag hade överlevt fem timmar i vägrenen efter en förlust. Nu blev det istället en resa som kommer sitta etsad i minnet en lång tid framöver…

…Och den kommer sitta där som ett väldigt bra minne!

Oj vilken omkullkastande kväll. Det finns ingenting så roande som en riktigt bra serie, men det finns inte heller någonting så jobbigt som att gå och lägga sig utan att kunna släppa den senaste cliffhangern. Den situationen har jag satt mig i nu efter ett minimarathon ikväll.

Antar att Jesper har rätt att smacka upp en fet " I told you so" i mitt ansikte också. Det är alltid likadant. Det tar jättelång tid från det att man blir rekommenderad en serie tills dess att man kollar på den, och sen sitter man där och undrar varför man har väntat så länge med att se den. Men nu har jag iallafall spänningen framför mig, kan knappt bärga mig tills nästa avsnitt imorgon.

I övrigt kan jag meddela att Borås är under konstruktion. Den som väntar på något gott...  

Idag har jag bestämt mig för att på eget initiativ ta mig an ett projekt som jag kommer få syssla med några månader framöver nu. Jag har bestämt mig för att skriva ner Black Snappers historia i bokform, från den dagen då allting började tills där vi befinner oss idag. Snappers har givit mig så otroligt mycket dom senaste tre åren att det känns rätt att försöka skriva ner alla minnen medan dom fortfarande finns starka inom mig. En vacker dag blir man gammal och grå och då kommer det kännas bra att ta fram boken och läsa om det som betydde så mycket under ungdomsåren.

Det är inför sådana här uppgifter som man är tacksam att man har varit flitig och skrivit matchreferat, engagerat sig i krönikor och samlat på statistik. För berättelsen om Black Snappers har alla möjligheter att bli minst lika speciell på papper som den har varit i verkligheten. Att spela med Snappers har nämligen varit som taget ur en saga. Vi har genom åren stått för de mest osannolika vändningarna, stött på tunga motgångar och ständigt kämpat för vår överlevnad. Spelare har kommit och gått, matcher har vunnits och förlorats. Men kärleken till fotbollen och gemenskapen har alltid funnits där och med den grunden har ingenting varit för svårt att övervinna.

Tänker använda mig mycket av det material som redan finns i form av referat, krönikor, artiklar, statistik och så vidare men även intervjua medspelare för att förstärka minnen. Men i grund och botten kommer det vara min berättelse, så som jag minns den. Allting kanske inte kommer att stämma till punkt och pricka, men det är åtminstone så som jag minns den. Den kommer vara skriven av mig, och för mig. Men den som vill läsa är givetvis välkommen att höra av sig.

När det svartgula laget spelar boll - för mig det är kärlek.
Ett svartgult hjärta i dur och moll - för mig det är kärlek.
Det är kärlek om dom vinner
Det är kärlek när poängen är noll
Allting annat liksom försvinner
När AIK spelar boll.

Ikväll är det dags igen. Idag är det derby. Derbyt med stort D, hemma mot Djurgården. En match som har enorm betydelse för båda lagen, på väldigt olika sätt. AIK går för guldet, Djurgården kämpar för sitt liv. Min tro och min förhoppning är att det är sista gången vi möter Djurgården på ett antal år framöver.

Visst kan man tycka att det blir tråkigt i allsvenskan utan derbyn och så vidare, men efter all skit man fick utstå 2004/2005, så finns det ingen del av mig som unnar Djurgården ett nytt kontrakt. Det ska bli ett sant nöje att se denna förening sakta men säkert tyna bort. Och tar dom Hammarby med sig i fallet så gör det inte heller någonting.

Nu vet man i och för sig att dessa föreningar är alldeles för stora och anrika för att dö ut och man vet att en vacker dag så kommer dom att resa sig igen, för det är så det fungerar. Men skadeglädjen är i det här fallet verkligen den sanna glädjen så dagen då dom återigen reser sig ur askan får gärna vänta några år.            

Ikväll hoppas jag på en total överkörning från Gnagets sida. Sällan har Djurgården varit så sargat som dom är för tillfället. Men antagligen blir det som vanligt. AIK trillar boll utan att skapa något medan Djurgårdarna sliter som djur. Sedan avgör Obolo med en individuell prestation och vi vinner med 1-0, som så många gånger förr.

Få saker är så jobbiga som när en biofilm inte alls motsvarar förväntningarna. Flickan som lekte med elden var en sådan film. Efter att ha sett Män som hatar kvinnor som var fantastisk så var förväntningarna minst sagt höga när jag idag bestämde mig för att se uppföljaren.

Men den här filmen kom aldrig riktigt igång. Tempot från första filmen var som bortblåst och den här kändes bara som ett stort tomrum i jämförelse. Det var som att äta ett wienerbröd utan att komma in till det där goda gula som finns i mitten. En tydlig struktur saknade jag också. Man förstod aldrig vad filmen skulle handla om förrän den var slut och nu känns det som man sitter här med en jätteöppen säck. Förhoppningsvis klarar tredje filmen av att knyta ihop påsen men med tanke på att det egentligen skulle skrivits tio böcker i serien är jag rädd för att säcken bara öppnas ännu mer och vi aldrig kommer få någon klarhet i dessa människor. Han som sitter på svaren är som bekant bortgången.  

Såg förövrigt att Johnny Depp var aktuell för att göra rollen som Mikael Blomkvist i den internationella versionen av den här trilogin, något som verkligen känns som en kittlande tanke. Ännu roligare skulle det dock vara att få se Michael Nyqvist i rollen som Jack Sparrow i den svenska versionen av Pirates of the Caribbean. Men det lär väl aldrig hända.

Jag vill bo i en stad där jag kan säga “vi ses i backen” utan att folk undrar vilken backe jag menar. Jag vill bo i en stad där man får behålla hatten på huvudet när man kliver utanför dörren. Jag vill bo i en stad där majsen inte står längst in i hörnet i affärerna. Jag vill bo i en stad där folk inte påstår att jag skrämmer barnen med färgerna på min halsduk. Jag vill bo i en stad där alla runt omkring mig inte ser ut att längta bort. Jag vill helt enkelt inte bo i Helsingborg.

17 timmar räckte för mig. Sen hade jag tröttnat på att ständigt promenera i uppförsbacke med de iskalla havsvindarna piskande i ansiktet. Det spelade ingen roll åt vilket håll man vände sig, åt vilket håll man gick. Det fanns alltid en uppförsbacke som var brantare än den andra och vindar som blåste kraftigare än den förra.
Helsingborg är som en riktigt svår livskris. Antingen kastar man sig ut i havet i tron om att det löser några problem, eller så börjar man den långa, långa vandringen upp därifrån.

Eller så stannar man. Men då måste man vara beredd på att de enda samtalsämnet i byn är Henrik Larsson (en fotbollsspelare, reds anm.), att majs inte ingår i en Tacoblandning och att R inte är en del av alfabetet. Dessutom måste du tycka att det roligaste som finns är att cykla och källsortera, gärna samtidigt. Du ska inte heller låta dig förvånas över att halva staden är en kyrkogård och att det finns fler begravningsbyråer än snabbmatsrestauranger. För så ser det ut. Alla klarar inte av den svåra livskrisen som kallas Helsingborg.

Det gjorde inte jag heller. Men jag lyckades åtminstone ta mig därifrån.